Gästskribent: Sally-viktigast i mitt liv

Nu gör vi plats för gästskribent nummer 2. Den här gången är det inte en kollega men däremot en person som har varit och alltid kommer vara speciell och viktig för mig. Under 3 år var hon min elev i skolan och gick från liten fjärt till vacker tonåring. Nu ligger hon under kategorin klok och rolig vän. Hon har Spanas syster och ger här sin version av hur det är att leva med hund.

//Ingela Wik

Sally

Det är som man säger. Hundar är verkligen en människas bästa vän. De kan trösta en på ett sätt som ingen annan varelse kan. De kan få en att känna sig speciell på ett helt obegripligt sätt. De kan få en att le i de allra svåraste stunderna. Jag vet inte om jag hade klarat mig utan hundar i mitt liv. Allt hade varit så ensamt och meningslöst.

Mina föräldrar har en kennel där de föder upp hundrasen Canaan dog och det har alltid varit hundar runt omkring mig. Men det har ändå ibland känts ensamt. Jag ville ha en egen hund. En hund som alltid skakade svansen när jag kom hem från skolan, en hund som varje natt valde att sova i min säng och en hund som aldrig lyssnar när man säger till. Det fick jag. Hon föddes i en kull med tre syskon. Två bröder och en syster. Mamma hade sagt att vi skulle spara en av tjejerna och att hon som vi sparade kunde bli min hund. Jag visste så fort jag fick se dem vilken som var den rätta. Det var den svarta med vitt på magen, nosen och tassarna. Det var en självklarhet att det var hon som skulle få stanna. Det kuttrande ljudet hon gjorde när hon sov fick mitt hjärta att smälta och jag blev helt fast.

Jag blev helt kär i den lilla envisa krabaten att jag inte kunde hålla mig borta en minut. Jag ville tillbringa all tid i världen åt att låta henne somna in uppkrupen under mitt hår på min hals. Det var den bästa känslan jag visste. Att höra hennes tunga andetag i mitt öra och känna hennes lena tassar mot min hud. Ibland var det till och med svårt att fokusera i skolan för att jag saknade hennes vackra glänsande päls och kärleksfulla ögon hela tiden.

Namnet var också något självklart. Min favoritfilm är The nightmare before christmas och min favoritkaraktär är trasdockan Sally. Såklart skulle den finaste lilla valpen döpas efter en av de mest fantastiska karaktärerna som finns. Jag var helt bestämd med att det var hennes namn. Vad annars liksom? Det var som gjort för henne.

Det var så fantastiskt att se henne växa upp. Hur hennes personlighet byggdes upp mer och mer för varje dag som gick. Hennes envisa sida har varit med sedan hon var en liten valp men den har blivit mer synlig desto äldre hon blir. Nu har alla i familjen gett upp med att hoppas att hon ska lyssna när man säger till. Hon gör som hon själv vill och förstår inte varför man ska låta andra korkade människor förstöra det roliga. Jag har alltid älskat hennes tankesätt. Hon har ju rätt. Det är ju meningslöst att låta andra bestämma hur man ska leva sitt liv. På ett sätt är Sally och jag ganska lika men ibland är skillnaderna enorma. Jag säger förlåt en gång för mycket och Sally säger aldrig förlåt. Hennes hjärna funkar på sättet att om man får ett rejält bett i benet är det inte hennes fel. Man var ju själv dum som lät benet vara i vägen.

Bandet mellan mig och henne är starkt. Ibland syns det ganska tydligt t.ex. när mamma säger till Sally att sitta. Sally tittar bara roat på henne och skakar på svansen. Sallys blick säger bara en enda sak “Ser ingen anledning. Du är inte min matte så varför ska jag lyda dig”. Men när jag ber Sally att sätta sig och göra vacker tass tar det inte lång tid innan hon gör som jag säger. På grund av detta, att hon inte lyssnar på mamma, har det blivit att vi kallar mig för stormatte och mamma för lillmatte eller matmatte, eftersom att det är hon som sköter med maten till Sally.

På tal om mat älskar jag att se på när hon ska få mat på morgonen. Så fort hon förstår att matmatte är redo för att ta fram käket, springer hon det fortaste hon kan till köket till sin vanliga plats. Hennes plats är precis vid bänken där maten förbereds. Under väntetiden är koncentrationen på topp. Hennes hjärna är fylld av tanken på mat. Som det “onda” matte jag är kan jag inte låta bli att reta henne lite. Ibland går jag fram och kramar eller klappar henne. Den blicken jag får när jag gör det är obeskrivlig. “Jag har inte tid för det här nu. Jag måste fokusera”.

Men bortsett från när det är matdags är hon extremt klängig. Hon lägger huvudet i knäet, hon lutar sig mot ens ben och tittar på en med sina stora bruna valpögon. Självklart går det inte att bara strunta i henne, för när man gör det blir hon först ledsen och öronen åker bakåt. Det dåliga samvetet sprids i hela kroppen. Men efter att jag fortfarande inte ger henne uppmärksamhet bryter helvetet lös. Öronen åker bakåt och hon blir allt mer klängig. “Men kom igen då! Hallå! Matte!”. Hennes irritation visas genom att hårt dra sina vassa klor längs mina ben. Och varför sluta när matte ger ifrån sig så roliga ljud? “Aaaajjjjj!”. Då ska det börja hoppas och fortsättas att rivas och bitas.

Men oavsett om hon biter mig eller är världens gosigaste hade jag aldrig klarat mig utan henne. Det är Sally som får mig att klara av allt som händer i skolan. Om jag är stressad inför ett prov är lösningen inte att sitta och gråta och tänka att allt kommer skita sig. Det är att sätta sig ner med en förstående Sally lutandes mot en. Sally förstår när det är tillfälle att lägga sig vid mina fötter. Hon förstår också när det kanske inte riktigt är tillfälle att hugga det hårdaste man kan i foten.

Utan henne i mitt liv hade jag inte klarat av att göra misstag, för oavsett hur mycket jag klantar mig finns alltid Sally där. Hon berättar med sin närvaro och sina glänsande ögon att mina misstag inte spelar någon roll för henne. Ingen kan ge bättre stöd än vad Sally kan. Hon behöver inte ens vara hos mig länge för att jag ska veta att hon bryr sig. Hon kan bara titta på mig snabbt och sen gå för att jag ska fatta.

Sally är en av de viktigaste varelserna i mitt liv. Jag älskar henne.

/ Fröya Selin

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *