När det inte blir som man har tänkt sig!

Jag har haft hund så länge jag kan minnas. Det har varit hundar av olika storlekar och raser. 2008 köpte jag en långhårig schäfer som fick namnet Brolle. 50 kg ren kärlek! Brolle var en sån där hund som man bara får en gång i livet. Brolle var otroligt lätt att ha och göra med. Han älskade allt och alla! Tillsammans med andra hundar var han ett socialt geni. Brolle var alltid med mig och gick alltid lös hemma på gården men även på alla promenader. En alldeles fantastisk hund på alla sätt och vis och han var den hund som fick mig att fastna för schäfern som hundras. 

Brolle

När Brolle hastigt och tragiskt gick bort påsken 2016 så började jag genast leta efter en ersättare. En mörk långhårig schäfer skulle jag ha. En ny Brolle! Jag hittade en valp i Skåne. Han fick namnet Nelson. Nelson är också en schäfer men där slutar likheterna med föregångaren.

Valp-Nelson

Nelson kom in i mitt liv som en virvelvind. 10 veckor gammal började han göra utfall mot bilar. Första valpkursen skällde han sig igenom och då menar jag inte bara första tillfället utan HELA kursen. På fortsättningskursen var det samma visa. Nelson skällde, gapade och kastade sig i kopplet och lyssnade inte ett enda dugg. Han somnade sedan utmattad i bilen på vägen hem. 

Nelson har oerhört lätt för att gå upp i stress och han är otroligt miljökänslig. Har han väl stressat upp sig så går det inte nå honom. Han blir helt blockerad. Han är i dessa lägen inte mottaglig för någon form av träning. Nelsons största hatobjekt är bilar tätt följt av andra hundar. På promenader gör han tokutfall mot bilar och reagerar så fort han hör ljudet av en bil. Redan då börjar han stressa upp sig. Hans puls ökar och han börjar låta. Han låser tassarna i marken vilket gör honom svår att flytta på. När han ser bilen börjar han vråla, slita och kasta sig mot bilen med blottade tänder och fradgan rinnandes ur munnen. Jag har i de här lägena inget annat val än att bara hålla i! Tro mig, jag har testat allt för att bryta detta beteende men det funkar inte. Han blir helt låst! Om han är lös springer han rakt mot och på bilen. Det har vi bara testat en gång… Numera har vi ett 110 cm högt staket runt hela tomten. 

Vid möten med andra hundar reagerar han ungefär på samma sätt. Nelson gillar inte andra hundar och han saknar social kompetens trots att han fick träffa få men lugna och trygga hundar när han var yngre. Han vet inte hur han ska bete sig och det slutar bara i kaos för honom.

De första två åren i Nelsons liv var inte kul. Han var ständigt frustrerad och stressad. Jag var arg, besviken och frustrerad på mig själv och på Nelson för att han inte betedde sig som jag hade förväntat mig. Varför funkade ingenting? Vi tränade och övade men fick inga resultat. Jag skämdes för att visa mig ute bland folk tillsammans med Nelson. Jag kände folks blickar och hörde deras kommentarer när Nelson stod längst ut i kopplet och vrålade. ”Vad är det där för jävla hund? Den verkar ju helt livsfarlig! Hon klarar ju inte av en så stor och stark hund! Hon skulle ju haft en mycket mindre och enklare hund typ pudel. Att hon inte bara sätter hunden på plats!” Listan på kommentarer och tips på quickfix som jag har fått av förståsigpåare kan göras oändligt lång. 

Jag har testat mängder av metoder. Jag har varit i kontakt med hundpsykologer, problemhundsutredare, fysioterapeuter, veterinärer, homeopater och en massa kloka hundmänniskor. Alla har bidragit med tips och ideér men Nelson är en väldigt speciell individ. Det som funkar på många andra hundar funkar inte på Nelson. Han är så otroligt unik och speciell! Han är lite som en blandning mellan Mikael Persbrandt, Gunde Svan och Samir Badran. Ni fattar ju! Han har Persbrandts tuffa yttre men ganska veka inre men låter och hörs mycket. Han är träningsmotiverad som Gunde. När han hittar något som intresserar honom så går han all in och är fullständigt fokuserad på uppgiften. Blir det däremot inte som han har tänkt sig så lägger han av. Sedan har han ganska mycket Samir i sig. Nelson saknar nämligen filter och impulskontroll. Vi har med andra ord lite att jobba med…

Det var nog först när jag insåg att Nelsons bekymmer och beteende aldrig kommer att växa bort som jag accepterade läget. Han kommer aldrig att bli som min förra hund. Han kommer aldrig bete sig som de flesta andra hundar. Han kommer aldrig klara av att gå på Storgatan i Växjö bland en massa människor och hundar. Han kommer aldrig kunna tävla. Han kommer aldrig kunna springa lös i skogen eller leka problemfritt med andra hundar. Nämen då skiter vi i det! Jag väljer bort saker som är för svåra för Nelson. Jag utsätter inte honom medvetet för saker som jag vet att han inte klarar av. Jag har också slutat skämmas för min hund. Han är som han är och kommer troligtvis inte att ändra sig speciellt mycket. Jag skäms inte ett dugg när jag ber veterinären om att få gå in bakvägen för att slippa gå genom väntrummet eller när han skäller i bilen så att hela bilen skakar. 

Jag har istället valt att fokusera på att göra saker tillsammans med Nelson som jag vet att han klarar av. Saker som bygger upp hans självkänsla och självförtroende. Vi har gått flera kurser i nose work, blodspår mm tillsammans med människor som inte dömer oss och som vi tycker om. Vi går långa skogspromenader varje dag och det bästa Nelson vet är att gå personspår efter matte eller husse som har ”försvunnit”. Han får vakta sin bil och springa längs staketet och gorma. Han får skälla när det knackar på dörren. Han vaktar det som är hans och han gör egentligen bara det som han är avlad för, att vakta! Vi umgås och gör en massa saker tillsammans. Alltid utan övermäktiga krav och stora ambitioner. Jag anpassar miljön för Nelson så gott det går och väljer bort vissa saker för hans skull.

Nelson blir aldrig som Brolle men han har lärt mig så mycket mer om hundar! Utan honom hade jag inte vetat en bråkdel av det jag vet idag.  Det märks inte på Nelson hur mycket vi tränar tillsammans och hur mycket han egentligen kan. På så sätt får vi väldigt dåligt ”betalt” för allt jobb vi gör. De synliga resultaten uteblir liksom. Bland folk beter han sig ju oftast som om han vore totalt ouppfostrad. Men det är han inte. Han kan massor! Jag vet det. Nelson vet det. Det räcker så!

Målet med att gå alla kurser är inte att tävla och vinna rosetter. Målet är välmående både för mig och för Nelson. Jag vill att han ska vilja och våga utmana sig att göra saker som han kanske inte klarat av eller gjort tidigare. Jag vill att han ska få göra det han är avlad till och det han har lust att göra.

Jag har många gånger ångrat att jag inte lugnade ner mig lite efter Brolles död. Jag kanske skulle väntat lite med att skaffa en ny hund. Kanske skulle jag ha besökt fler kennlar och tittat på fler valpar innan jag bestämde mig? Men på något sätt tror jag att det var meningen att det skulle bli så här. Och om jag fick göra om mitt val idag så skulle jag utan tvekan välja Nelson igen. Det är liksom meningen. Du å jag Nelson! Du å jag!


Tack Ingela för din klokskap och för att du erbjuder kurser och träningstillfällen där Nelson och jag kan utvecklas utifrån våra förutsättningar och i vår egen takt.

//Titti

6 Replies to “När det inte blir som man har tänkt sig!”

  1. Hej Titti!
    Det var en väldigt bra text som jag hoppas att många läser. Det blir inte alltid som man tänkt sig och det finns många ”förståsigpåare”. Du kommer att ha enorm nytta av allt du lär dig och du tänker helt rätt, tycker jag. Ni jobbar för er egen skull, i er egen takt. Bor du i Växjö?
    Jag bor utanför? Hittade den här sidan av en slump och ska läsa mer. Kanske vi ses någonstans inom ”hunderiet”?
    Lycka till med din fina hund!
    /Karin, själv schäferägare och schäferälskare???

    1. Tack snälla!?? Jag bor mitt i skogen utanför Lammhult. Där trivs vi Nelson och jag?
      /Titti

  2. Tack för denna text! Min största barriär är nog all skuld och skam jag känner pga andra människors tyckanden. Och den märkliga känslan att man också bör känna så för att rättfärdiga sig själv och sin hund.
    Att känna sig hopplös när framgångarna inte känns tillräckliga trots träning. Att man känner att man nästan inte får älska sin hund. Att uppleva att man ständigt har ögonen på sig, när man hellre skulle vilja vara osynlig.
    Aldrig har jag känt mig så stärkt till att sluta/slippa skämmas och urskulda mig. 🙂

    Tack! <3

    1. Tack snälla!?Ja det är ganska många gånger man har önskat att man kunde öppna en lucka i marken och bara försvinna… Men nu slutar vi skämmas för våra hundar??!
      /Titti

  3. Jag blev så glad av denna text! Vi har en blandras med schäfer i sig. Under hans första 1,5 år så var enda anledningen till att jag inte omplacerade honom min stolthet. Han va så extremt krävande och som du säger, jag kände sååå många blickar som sa ”men lilla vän du klarar ju inte av den där hunden” och folk i trapphuset va rädda för att åka hiss med oss osv osv. Men idag. Herregud, han är sååå mycket stabilare och mer harmonisk. Jag tror att både jag och han behövde lära känna varandra, idag stöttar han mig när jag är osäker och tvärtom. Jag vet när han behöver extra vägledning, och som du säger vissa saker kan man faktiskt helt enkelt skippa, vi måste inte delta i massa aktiviteter med främmande hundar, vi har det bra ändå!

    Stort tack för ett så brutalt ärligt inlägg!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *