Det finns ett skav

Det finns ett glapp i hundvärlden som jag vill adressera. Det har skavt under en tid och jag vill sätta ord på tankarna.

Det finns ett glapp i hundvärlden som jag vill adressera. Det har skavt under en tid och jag har egentligen ingen lösning, vill inte slänga skit åt något håll utan bara tänka högt för en stund.

Det finns en rad aktiviteter och sporter vi gärna gör med hundarna, exempelvis rallylydnad, agility, nosework och utställning. För att få en struktur på dessa sporter skapar vi regler, klasser, poäng och liknande. Sedan kallar vi det meriter. Om du har en meriterad hund i en sport blir ofta uppfödaren stolt och delar med sig på sina sociala kanaler att deras valpköpare har presterat.

När vi ska köpa hund kan det stå något i stil med ” säljs inte som sällskap”, ” gärna till utställnings-intresserade hem” eller ” bruks och tävlingsintresserade köpare har företräde”. Olika uppfödare har olika inriktningar på sin avel och ett syfte med sin uppfödning, vilket inte alls är konstigt.

Nu växlar jag över till skolvärldens bedömning och betygsättning. Vi graderar barn och elevers kunskaper och kategoriserar hur djupa deras kunskaper är genom betyg. De tar sig igenom vårt utbildningssystem och samlar meritpoäng till högre utbildning mm. Farmor, mormor och föräldrar blir stolta när deras ”avkommor ” gör bra ifrån sig och får ett fint examensbevis efter sin insats i gymnasiet eller högre utbildning. För många barn och ungdomar är det här okej, bra och till och med givande år av deras liv. För andra är det fyllt av ångest, låg självkänsla, utanförskap och psykisk ohälsa.

Hur kan man skilja på vad du kan och vem du är?

Det är en väl inarbetad struktur i vårt samhälle och barnen lär sig tidigt att jämföra sig med varandra. Ibland hjälper det motivationen och ibland sätter det djupa sår i själen. Ibland ser vi vuxna det och ibland pågår det i tystnad utan att vi ens kan ana det.

Tillbaka till hundvärlden. I mitt resonemang finns det ett glapp eller ett gap mellan meriter/prestationer och orsaken till varför vi har hund. Det finns ett glapp mellan att träna en sport/aktivitet och att tävla i samma sport för meriter. Jag är ingen uppfödare och har ingen önskan att bli det, men jag har en önskan till uppfödare som de gärna får fundera kring.

I vilka sammanhang kan man lyfta sina valpköpare som hundägare och medmänniskor där inte meriterna är avgörande för uppmärksamheten?

Jag är en helt ”värdelös” valpköpare om vi har de meriterande glasögonen på oss. Det finns inga tävlingsstarter, inga rosetter och inga meriter på mina hundar. De kan hitta dofter som är gömda i ett rum, flytta våra får mellan olika hagar, hjälpa barn som behöver en päls att klappa på och hänger mer än gärna ut på SUP-brädan när det är sommar. De får springa fritt dagligen, är sällan ensamma och jag tar hand om deras kroppar och deras beteendebehov. Men det syns inte. Tänk att det finns människor som har hund på det sätt som jag har, som känner sig otillräckliga, att de gör fel eller att de vore bättre hundägare om de åtminstone klarade av att starta i nybörjarklass i rallylydnad, för nästan hela kullen som deras hund kommer ifrån har uppmärksammats av uppfödaren med fina bilder och glada hejarop där de hyllas som fantastiska valpköpare.

Tänk om vi kunde lyfta fram olikheter i hundvärlden och i skolvärlden. Jag har inga svar på hur men ser ett behov av att göra det.

Att prestera med sin hund och att leva med sin hund kan samexistera. Tänk det som två klot som är olika stora beroende på hur mycket utrymme det har i vardagen. Det finns hundar som lever ett liv där deras prestationer har ett stort fokus hos deras människor och det finns motsatsen.

Så avslutningsvis vill jag skicka ut en fråga till alla som läser detta.

Hur kan vi lyfta fram olikheter i hundvärlden/skolvärlden där inte enbart meriter, betyg eller rosetter är mätpunkterna?

Hur kan vi ta ett gemensamt ansvar för den förändringen?

/Ingela

Kategorier: : spridda tankar