Lärande sker i samspel med andra och finns i olika skepnader. Om vi kliver bortom det tillrättalagda så finns det en hel värld att utforska tillsamman
Jag talar sällan om hur vi får hunden att gå fot eller den typen av lärande utan mer på en generell nivå, eller kanske mer vardaglig. Vad och hur hunden lär sig att navigera i den mänskliga värld den lever i.
Grundteorin för oss människor är att vi måste uppleva något, reflektera över det för att sedan kunna lära oss det. Enbart teori funkar inte. När vi har upplevt något kan vi ta det till oss och få nya insikter som vi sedan omsätter och prövar i vår omvärld. Så fungerar lärande för hundar också. Tänk dig hunden som sätter sig framför en människa och lägger huvudet på sned, och då får en godbit eller något annat eftertraktat. Det tar inte särskilt många gånger innan samma hund kommer sig för att testa samma sak på en annan människa.
Våra hundar tar också hjälp av sammanhanget för att lära sig. De lever oftast i en oförutsägbar vardag, åtminstone många av dem och sammanhanget skapar ledtrådar för att förstå. Repetition är ingen hemlighet när det kommer till lärande. Jag älskar Ingemar Stenmarks kommentar när en reporter frågade om hans framgångar hade med tur att göra.
“Ja, jag har upptäckt att ju mer jag tränar, ju mer tur har jag”
Det hunden ska förstå, ta till sig och kunna generalisera behöver upprepas och repeteras i alla möjliga olika sammanhang. För att det ska bli begripligt och hanterbart för hunden behövs också ett känslomässigt engagemang. Känslan blir en påminnelse till muskelminnet och tänkandet.
I den mekaniska delen av lärande hos hunden hittar vi exempelvis när vi lär dem att förstå ett verbalt kommando som sitt eller stå. Vi upprepar och förstärker det beteende vi vill ha mer av. Det här lär sig hundarna relativt snabbt. För en valp är det ny kunskap att till exempel sätta sig vid sidan av husse eller matte och då visar vi mekaniskt vad vi önskar att hunden ska göra. Den här typen av träning och lärande innefattar ofta belöningsmarkörer, kriterieplaner osv oavsett vilken träningsmetod du arbetar utifrån. I vårt tänkande om mekaniskt lärande så sorterar vi bort allt annat som påverkar hunden (lite överdrivet) för att isolera det beteende vi vill få hunden att förstå. Sedan jobbar vi med mer och mer störningar.
I den dynamiska lärandet handlar det dels om “vi”, alltså jag och hunden som ett lärande team och att lärande sker i samspelet mellan oss. Vi upptäcker, utforskar, försöker förstå tillsammans. Det finns sällan godis, leksaker eller kriterieplaner. Det finns inget som blir helt klart, likt ett lydnadsprogram utan vi lever i lärandeprocessen och den tar oss vidare på olika sätt, därav namnet, dynamiskt lärande. Vi använder gammal kunskap för att förstå ny kunskap, en ganska svår kognitiv process. Om det fungerade att göra såhär i den här situationen och nu när jag hamnar i en situation som är helt annorlunda men det finns en gemensam nämnare, så gör vi kopplingen att prova. Learning by testing brukar jag kalla den när jag förklarar för människor jag möter i coachingsamtal.
Kategorier: : spridda tankar